My vilar efter turen till veterinären.
Hemma provsmakade jag så klart muffinsen, de blev väldigt goda! Efter att ha ätit middag åkte Tommy och jobbade. Jag passade på att göra pasta sallad och skära upp vår ananas, innan jag diskade. När jag stod där och diskade tittade jag lite på vår nu ganska tomma fruktskål, den innehöll två bananer som har sett vackrare ut! Kom på att banankaka är gott! Så efter att ha diskat svängde jag ihop en sådan! Det luktar smaskens men jag ska försöka att hålla mig från att provsmaka en stund till...
Tog sedan hundarna för att gå vår lilla mörka skogstur, fast den lilla snön som kommit lyser faktiskt upp ganska bra! Men ljust är det inte och jag har en vild fantasi... Jag försöker att bara gå och inte tänka på alla mystiska saker eller otäcka saker man hört talas om, läst eller sett på film... Jag koncentrera mig på hundarna, givetvis går jag och pratar med dem och ser till att de är ganska nära mig... Jag brukar även tänka som så att vem skulle vara så galen att den går ut i skogen i mörkret och sitter och väntar på att det ska komma någon och gå förbi?! Men ikväll blev jag rejält uppskrämd! Det började egentligen igår då jag tyckte att det lät som en kvist som knäcktes av en människofot på ett ställe och hundarna blev nyfikna. Men ikväll så hörde hundarna plötsligt något, Izzie började stormskälla och Tía och My hakade på. Alla tre med raggen rakt upp och Tía fick sitt rejäla varningsskall! Jag hörde själv att någon gick i skogen några meter in från stigen och dessa steg stannade plötsligt när jag började ropa in hundarna. Jag tände ficklampan men såg inget och dessutom hade jag fullt sjå att få in Izzie som verkligen ville ha iväg vem det nu än var... Kopplade henne när jag fick tag på henne, Tía och My fick fortsätta att vara lösa men nära mig. Hörde inget mer men fick en stark obehagskänsla... Kanske var det bara en utav de som håller på att averka skogen men jag hade strax innan sett när de åkte så inte vet jag. Fortsatte därför mot bilen och nu satte min vilda fantasi fart... Gissa hur många mördare och olika monster jag hann gå igenom på den sista kilometern... Givetvis så fick jag ju så klart för mig att denna hemska person (i min fantasi hade det hunnit att bli en förrymd massmördare allra minst) skulle vänta vid bilen tills jag satt in hundarna innan den skulle mörda mig med.... Gissa om jag hade bråttom in i bilen när väl hundarna kommit in! Självklart var det ingen vid bilen och inte såg jag någon eller på vägen hem... Så förmodligen var det inget farligt alls... Så har vi funderat på att flytta ut på landet, hur skulle jag klara det :-))
Skönt i alla fall att vara komma tillbaks till gatlyktornas sken!
2 kommentarer:
Gostei muito desse post e seu blog é muito interessante, vou passar por aqui sempre =) Depois dá uma passada lá no meu site, que é sobre o CresceNet, espero que goste. O endereço dele é http://www.provedorcrescenet.com . Um abraço.
Ann, det här var riktigt dramatiskt, och väldigt spännande att läsa. Skönt att upplösningen blev bra, och framför allt att röntgen gav gott resultat. Låt oss gärna veta mera! - Kramar från oss i beardis-flocken
Skicka en kommentar